jesscarlsson

Missfall

Jag tänkte att jag skulle berätta lite hur det var när jag plussade med Frank.

Jag har varit gravid sen slutet av januari 2015 men inte fått något barn än... Det började med att jag och Henrik hade diskuterat att skaffa ett till barn. Bara lite löst. Jag slutade äta mina piller i december. Ni vet när jag har bestämt mig för något så kan jag inte lugna mig ;) Det ska ske så fort som möjligt! I mitten av januari började jag känna mig lite svullen och trött så jag tog ett graviditetstest 2 dagar innan min mens skulle komma. Det visade positivt, svagt men det var ett plus. Jag blev så glad med en gång. 2 dagar senare, när det väl blev dags för mens så kom den inte och jag började mer och mer ställa in mig på att jag faktiskt var gravid. Samma natt vaknar jag i brutala smärtor. Jag fick sådan otroligt kraftig mensvärk så jag började kräkas och må riktigt dåligt. Aldrig haft problem med mensvärk tidigare. Inte så illa iaf. Jag fattar direkt när blodet började forsa att det måste vara ett tidigt missfall. Jag gråter en skvätt men tänker att det händer många. Det är inte alltid det tar sig första gången och bättre att det händer tidigt än sent.

Vi går vidare jag och Henrik och bara väntar på att det ska bli dags igen. Jag köper hem massa tester och bara längtar tills dagen för mens och hoppas att jag inte får den ;) Februarimensen kom inte. Jag testade mig och jag var gravid, igen. Jag vågade knappt tro det. Jag köpte ett digitalt test och det visade 1-2 veckor. Underbart, men jag vågade inte hoppas för mycket. Men nu kommer ingen mens alls. Mina bröst börjar ömma och jag tar ett nytt graviditetstest någon vecka senare, 25 februari för att vara exakt, och det står 2-3 veckor på det digitala. Då ringer jag till barnmorskan för att boka in en tid :) Så spännande. Jag skulle dit i mars. Jag skulle då vara i vecka 8. Jag kom bara till vecka 7. En dag när jag låg hemma och mådde dåligt så började det komma små rosa blödningar. Jag blev orolig direkt! Det gick en dag till sedan blödde jag ut mitt älskade lilla embryo igen. Nu knäcktes jag totalt. Jag blev riktigt ledsen och ville inte försöka igen. Jag orkade inte med att bli besviken en gång till... Jag vet två missfall och sen ger jag upp. Hur klen är jag? Det finns många som försöker i flera år men jag kände bara att vi skulle pausa här nu. Det här var i mitten av mars. Jag ringer barnmorskan och bokar av tiden. Tiden efter missfallet var jobbig. Jag var besviken och Henrik var också ledsen. Jag tänkte att jag kanske inte ska ha fler barn. Jag hade tur som fick ett iaf.

Mamma fyller år den 23 mars och vi åker för att fira henne den 28 mars. Jag dricker öl och lever som vanligt igen. Det går bara någon dag och jag känner mig dålig igen. Ont i huvudet och trött. BH:n känns trång och finnar börjar ploppa upp. Jaha, snart dags för mens igen tänker jag. Jag trodde allt skulle rubbas när jag fick mitt sista missfall. Uppenbarligen inte. Jag testar mig igen den 31 mars 2015. Det visar +. Jag tänker att det kan vara efter missfallet att det finns kvar i kroppen liksom. Jag vågar inte hoppas alls här nu. Jag låter det gå någon vecka till. Jag lever som en gravid människa för jag vill inte riskera något IFALLIFALL det kan vara så att det är en ny bebis redan. Den 8 april testar jag med digitalt och det står 2-3 veckor. Nu börjar jag ana att det kanske tog sig direkt efter sista missfallet. Jag väntar ytterligare några veckor innan jag ringer barnmorskan. Den 22 april visar ett annat digitalt test 3+. Det känns helt sjukt. Jag ringer barnmorskan och förklarar min situation och hon blev också chockad. Kunde det vara en ny graviditet direkt efter? Ingen mens emellan eller något. Jag får en tid i slutet av maj för att kolla läget. Hela tiden är jag supernervös över att det ska börja blöda. Jag går på toaletten hela tiden för att se så det inte är blod i trosan. Man blir helt sjuk i huvudet och är så nojig. Det kändes som en evighet innan jag får träffa en barnmorska.

När vi väl skriver in oss på MVC och ska försöka tidsbestämma denna nya graviditet så skickas jag upp till förlossningen för ett tidigt UL. 4 juni får jag komma dit och kolla läget i magen. Jag är i vecka 13. Jag har alltså klarat dom första 12 riskveckorna. Jag börjar andas ut ordentligt när jag får se det lilla levande knytet i magen. Jag har knappt trott på att det fanns något därinne innan jag fick se honom. Jag blir så lycklig! Vi ska ha ett barn till :) Datumet sätts till den 8 december. Jag kan knappt tro att det är sant. Jag har inte haft mens utan varit gravid 3 gånger detta året. Tredje gången gillt kan man säga då. Jag var supernervös hela tiden innan rutinultraljudet. Jag tänkte att han skulle dö eller att han bara hade en arm eller att något skulle vara fel. Vi kan inte ha sådan tur att det blir en frisk bebis efter missfallen. Jag var så orolig. När vi fick se våran lilla kille i vecka 19 så blev jag så glad. Han såg frisk och normal ut. En levande pojke som rörde sig för fullt där inne i magen. Anledningen till att jag var extra orolig var för att jag inte kände så mycket sparkar. Det visar sig på RUL att jag har moderkakan framför så därför har jag inte känt honom lika mycket. Efter vecka 22 har han ju dock varit helt vild. Jag önska att jag inte behövde känna honom hela tiden ;) Är det inte knuffar är det hicka. Jag är så otroligt glad att min bebis snart är färdigbakad. Jag börjar bli trött på att vara gravid nu ;) 

Jag plussade 3 gånger i 3 månader i rad. Den sista gången hade jag inte förväntat mig något alls men snart har vi våran lilla Frank hos oss <3

F R A N K 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas