jesscarlsson

Kategori: Amning

Att amma eller inte amma. Hur tänker jag?

Det är dags att börja fundera på hur jag ska göra med amningen med Frank. Jag grundar mitt beslut på hur det gick sist. Jag vet hur det kan bli och jag vet hur jag inte vill ha det igen. Eftersom amningen är ett väldigt åsiktsladdat ämne så vill jag försöka få alla att förstå mitt beslut och därför kommer jag nu berätta hur det gick med Leo.

Hur gick det när Leo föddes? 

Jag vill börja med att säga att jag hade ingen aning att amningen var en sådan sport som det är. Det är liksom inte bara att lägga ungen vid bröstet. Jag trodde han skulle äta bara han låg där. Ack så fel man hade och gud vad skönt att veta detta nu. 

Vi gjorde kejsarsnittet på tisdagen den 24 maj 2011.

Första dagen.

När Leo föddes blev allting väldigt kaotiskt kring just amningen. På uppvaket efter kejsarsnittet började vi försöka få han att äta. Det funkade inte alls. Han fick inget tag alls om bröstet. Som vi kämpade med detta. Barnmorskorna var på mig heeeela tiden. Jag kände mig otroligt pressad att "leverera". Ibland var det fyra händer som inte tillhörde mig som skulle klämma och känna på mina mjölkfyllda bröst och min bebis bara skrek. När vi väl rullades upp på BB blev det ännu mer panik kring mina bröst. Massa olika barnmorskor som skulle hjälpa till. Det var ingen ro alls. Ibland fick han tag och drog i sig några drag med mjölk men sen tappade han taget och jag hittade det inte igen. Jag var så otroligt trött efter operationen så det enda jag ville var att sova. Jag hade ont och jag grät hela tiden. Jag grät, Leo grät och Henrik grät. Ingenting funkade. Efter väldigt många försök med barnmorskor hit och dit så somnade Leo och jag orkade inte väcka han för att försöka äta mer. Jag somnade jag med. 

Andra dagen.

På morgonen, dagen efter Leos födelse kommer det in en barnmorska som frågar hur mycket han har ätit på natten. Ingenting svarar jag ärligt. Vi sov. Hon blir helt rasande och tar pojken och går och väger honom. Då har han gått ner en massa i vikt och han ser väldigt grå ut i ansiktet. Barnmorskan är så arg på mig för att jag inte väckt honom och ringt på hjälp. Jag känner mig som VÄRLDENS SÄMSTA MAMMA. Just då ville jag bara öppna fönstret på BB och hoppa ut. Ångesten var brutal och jag ville inte ha barn längre. Jag klarar inte detta. Det var det enda jag kunde tänka. Den arga barnmorskan satt och tryckte på mina bröst och försökte hjälpa Leo att få tag. Det gick i ca 30 sekunder sen släppte han igen och så höll vi på. Jag ville bara försvinna ut ur min kropp. Det här var inte alls vad jag ville när Leo föddes. Det var inte så här det skulle bli på BB.

Tredje dagen

Tillslut på den tredje dagen så kommer det en snäll och mysig barnmorska och hjälper mig att trycka ut mjölk på en liten sked att ge Leo. Fattar ni vilken tid det tog att mata honom då? Stackarn. Han somnade ju för att han blev så orkeslös av att inte få mat. Den snälla, underbara barnmorskan var med mig hela den dagen och vi tryckte ut på sked. Leo fick verkligen inte tag om bröstet. Tillslut kom hon på att han kanske bara behöver öva sin sugreflex lite så hon hämtade maskinen som jag älskade från första sekund. MJÖLKPUMPEN. Jag fick pumpa ut mjölk som vi hällde upp i en liten behållare och så matade vi han med en liten, liten slang som vi klistrade fast på lillfingret. Det funkade så bra! Han åt och åt. Äntligen kunde han öppna ögonen och vi kunde slappna av. Jag fick dock inte åka hem innan amningen funkade. Jag försöket så mycket.

Mitt i allt det här kaoset var vi tvungna att ge oss iväg till ortopeden med Leo. Han hade medfödd instabilitet i höftlederna. Så medans vi var hos ortopeden så fortsatte barnmorskorna att trycka på brösten och försöka hjälpa till. Fattar ni hur frustrerande? Leo fick tillslut sin lilla skena till höfterna på torsdagen den 26 maj. På kvällen på torsdagen så kunde jag amma lite grann på egen hand men brösten var nu så såriga så det gjorde så ont så jag ville kräkas. Jag fick brutal ångest varje gång han skulle äta. Jag ville inte vara med längre.

Fjärde dagen

På fredagen fick vi nog och bad om att få ta med oss pumpen hem och göra så som vi gjort med slang och behållare så han verkligen fick ett bra sugtag. Den snälla barnmorskan gick med på det. Bara vi skrev upp hur mycket han åt och om vi kunde komma tillbaka och väga honom på lördagen. Så fick det bli. På fredagkvällen packade vi ihop och åkte hem. När vi kom hem så var jag så lättad att slippa alla människor runt omkring mig och mina bröst. Jag kunde äntligen börja fokusera på att jag hade fått en bebis. Väl hemma när vi var ifred och jag fick göra som jag ville så började amningen att fungera helt okej. Jag började dock att använda sugnapp på bröstet för då kunde han äta bättre. Det gav mig mer sår men han åt. Han gick upp fint i vikt och allt var bra... I ca 3 månader.

Jag vet inte om det berodde på att amningen aldrig riktigt funkade i början men efter två månader började jag få en otrolig ångest och ville nästan dö varje gång Leo skulle äta. Jag ville försvinna under jord. Jag pratade med min sköterska på BVC och hon tyckte jag skulle sluta direkt. Leo blev ju mer stressad och svårare att mata för han märkte på mig att jag inte gillade det. Så jag slutade amma Leo när han var 3 månader. Jag fortsatte att pumpa ut och mata i flaska men sen blev det ersättning rakt av. Nu kunde vi äntligen njuta av att vara en familj. Jag och Henrik mådde så otroligt mycket bättre och Leo var alltid nöjd och glad.

Titta vilken nöjd bebis i sin lilla skena <3

Jag ångrade otroligt mycket att jag hade sagt att jag ville amma. Jag grät i 4 dygn på grund av alla barnmorskor som fick mig att känna mig som den sämsta mamman i världen. Jag hann inte njuta alls av bebisen. Det var bara brösten det skulle fokuseras på. Henrik var frustrerad, arg och ledsen för här fanns inget han kunde göra för att hjälpa till mer än att stötta mig. Det var en fruktansvärd upplevelse. 

Då kommer vi till hur jag ska göra med Frank.

Jag tycker absolut att amma är bra. Det är viktigt att barnen får i sig bröstmjölken från mamman och allt det där. MEN samtidigt måste det fungera. Jag tänker inte kämpa sönder mig denna gången. Funkar det inte direkt så fram med pumpen så får han väl flaskmatas med bröstmjölk och funkar inte det så får han ta ersättningen. Han dör inte av det. Alla måste få göra precis som dom vill. Känns det inte bra denna gången och jag får ångest så kommer jag inte fortsätta. Jag kommer stå på mig här nu. Jag vet vad jag kan få för hjälp och inte. Jag vet vad jag vill och vad jag inte vill. Jag tänker göra precis som JAG känner funkar bäst denna gången. 

 Jag vill mycket hellre kunna njuta av min bebis än försöka att inte ta mitt liv av ångest.  

Så då har vi rett ut det. Alla har rätt till sina åsikter även här. Så är det någon som har något att säga går det bra att lämna en liten kommentar så svarar jag på den sen. 

Massa kärlek till alla därute. 

Upp