jesscarlsson

Kategori: Förlossning

Ett planerat kejsarsnitt - Operationen (känsliga läsare varnas)

Ja idag fortsätter min förlossningsberättelse. Som ni längtat va? :)

Andra delen.

HUR SKA JAG KLARA EN STOR OPERATION?

Efter att jag fick min tid för kejsarsnitt på förlossningen så googlade jag sönder mig. Jag ville veta allt. Hur stor var risken att jag skulle dö? Vad var det värsta med kejsarsnitt? Vilka komplikationer kan det bli? Hur stort ärr får man? Jag läste allt, allt, allt. Jag läste ALLA skräckhistorier man kan hitta på familjeliv och även solskenshistorier. Jag ville förbereda mig på att dö typ. Att det kan hända liksom.

Jag var livrädd. Anledningen är att jag har sedan barn haft en brutal läkarskräck. Jag kunde knappt ta blodprov i fingret vid 20-årsålder. Jag hade alltid med mig mamma till vårdcentralen även om jag var myndig liksom. Sjukhusmiljön gav mig panik! Läkare i rockar var fan det värsta jag visste. Att då få ett papper där det stod att jag skulle genomgå en stor bukoperation gav mig dödsångest. Jag ville inte dö. Samtidigt ville jag försöka förbereda mig på det värsta. Det är sjukt hur man tänker alltså.

Ni kanske undrar hur jag då skulle klara av en vanlig förlossning. Grejen var att jag ville få så ont så att man liksom bara ville få ut ungen. Den där känslan av att det gör så ont så jag klarar inte mer och så gråter man och skriker och sen är det över. Då har man liksom inget val när man är mitt i det. Jag ville inte få barn på en bestämd tid. Jag ville att det skulle komma plötsligt! Förstår ni hur jag menar då?

Jag hade 2 veckor på mig att förbereda mig för snittet och hela tiden gick jag och hoppades på att jag skulle få värkar. Jag ville att snittet skulle bli plötsligt eller akut heter det väl. Jag önskade att jag skulle få så mycket värkar att man typ var tvungen att söva mig och ta ut barnet. Jag ville inte behöva vara med om den här operationen. Det kom inga värkar. Inte ens en tendens till en liten förvärk. Knappt en sammandragning liksom.

Dagen innan snittet. Jag ville inte tänka på morgondagen. Jag ville få tiden att gå samtidigt som att jag bara ville stanna klockan. Jag var sjukt nervös. Jag visste att jag hade ett helt schema att följa kvällen innan. Man fick inte äta eller dricka efter en viss tid på kvällen. Man skulle duscha både kvällen innan och på morgonen. Jag packade min BB-väska om och om igen. Sömnen dagen innan operationen var noll. Alltså hur ska du kunna sova, när det enda du tänker på är att om några timmar ska du bli mamma eller den värsta tanken, om några timmar kanske du är död? Usch vad hemskt det låter nu när jag skriver det men jag tänkte verkligen så.

 

DAGEN ÄR HÄR!

24 maj 2011

Klockan är cirka 06,00 på morgonen. Jag går mest runt i lägenheten och väntar på att få åka upp till förlossningen. Checkar väskan en sista gång så att allt är med. Jag vill bara få det här överstökat nu. Jag är ganska lugn, mest för att jag är så sjukt trött. När jag och Henrik sätter oss i bilen och börjar åka till sjukhuset så kommer nervositeten och jag vill bara åka hem och gömma mig under täcket. JAG VILL INTE VARA MED OM DETTA!

Vi är framme. Parkerar bilen och stiger in på förlossningen. Nu är klockan 07,00. Sen går det fort. Vi leds in på ett rum där jag får byta om till det fina operationsplagget. Henrik får på sig dom fina gröna kirurgkläderna och en mössa, han såg så rolig ut. Jag kom ihåg hur vi skrattade och jag kände mig så trygg över att han skulle vara med hela vägen. En sköterska och en barnmorska kom in och frågade om jag var nervös och för vad. Det som jag oroade mig mest för var katetern. Jag hade läst att någon tyckte det gjorde så ont att sätta dit den. HAHAHA! Jag skrattar nu i efterhand men den var jag mest rädd för just då. Hon skrattade verkligen inte utan satte lite extra bedövningssalva innan katetern och jag kände den inte alls faktiskt. Jag kände mig löjlig som hade oroat mig.

07,30. Nu var det dags. Jag fick gå ut och lägga mig på en brits utanför operationssalen. Paniken var total och mina tankar pendlade mellan att jag skulle springa därifrån eller bara låta det ske. Dör jag så dör jag.

Den jag får träffa först var narkosläkaren. Han var underbar, det var en yngre kille med lite humor och det lugnade mig otroligt mycket. Jag berättade hur nervös jag för sprutan i ryggen och han förklarade hela tiden vad som hände och att det knappt kommer att kännas. JAG KÄNDE INGENTING! Kanske bara ett litet, litet stick liksom men inte alls som jag hade väntat mig. Nu var jag ganska lugn.

Det lugnet varade cirka 10 sekunder tills en hel armé av läkare och barnmorskor kommer in i sina kirurgkläder. FY FAN VILKEN PANIK! Det känns som man ligger uppspänd som ett kors. Armarna ligger helt utfällda liksom för att man blir kopplad till puls och syremätare och även till en blodtrycksmätare. När bedövningen börjar ta så börjar den riktiga panikångesten. Man kan inte röra sina ben. Sjuk känsla och hjärtat slog så hårt av panik. Henrik lugnade mig jättemycket. Han och narkosläkaren skojade med mig och försökte prata med mig hela tiden och det funkade så jag kände mig beredd. Nu kör vi liksom. Sen var det som på film eller Greys anatomy eller någon annan sjukhusserie man sett på TV.  In kommer kirurgerna som några jävla höjdare och sköterskorna trär på handskar och skalpellen kommer fram. Klockan är nu ca 07,55. Jag kan säga så här om snittet. Det gör inte ont alls. Du känner ingen smärta. Det enda du känner är obehag. Dom drar ut barnet ur din mage. Kroppen följer liksom med. Det är en väldigt underlig känsla. Henrik säger att han ser ett par fötter och sen går det undan.

Klockan 08,03 den 24 maj blir jag mamma till en frisk och jättefin pojke! ♥ Han började skrika direkt och läggs snabbt upp vid mitt bröst. Det jag minns sen är suddigt. Jag hann se honom men fattade inte riktigt vad som hade hänt. Det dröjde inte länge innan Henrik fick gå iväg med vårt barn ihop med barnmorskorna och jag skulle sys ihop. Jag ropar till Henrik att han absolut inte får tappa honom! HAHA. Alla i operationssalen skrattade. Nu trodde jag det var färdigt. Jag hade överlevt och barnet var ute. I själva verket är det nu det värsta börjar. Det slits och det dras för att få ihop det där stora hålet på magen. Kroppen känns som om den flyger fram och tillbaka i sidled på britsen och jag får fullständig panik. Jag är kvar här själv. Mitt barn och min man har gått. Det är nu jag kommer dö, ensam! Här kommer narkosläkaren in och gör ett jävla kanonjobb. Han ger mig massa lugnande och pratar om massa saker som får mig att stå ut. Det som tar allra längst tid med ett kejsarsnitt är att sys ihop. Det tog 45 minuter innan jag rullades in på uppvaket. Det var dom längsta 45 minuterna i mitt liv.

På uppvaket ligger jag själv en bra stund. Jag har ont och känner mig groggy. Jag var så otroligt törstig nu men fick inte dricka än. Jag fick inte dom goda mackorna som alla pratar om heller. Jag fick bara ligga och må dåligt i princip. När Henrik kommer ner med vårt lilla, lilla knyte i famnen försöker jag le och tycka att allt är underbart. Jag känner dock ingen lycka. Jag mår bara illa. Jag får bebisen till mitt bröst men fattar ingenting. Vad gör man nu då? Ska han bara suga på tutten nu eller? Jag var helt borta och kunde inte njuta ett dugg. Jag svamlade om ICA-kort och all möjlig skit. Henrik fattar ingenting. När jag får tillbaka min känsel i benen så flyttas vi upp till BB. Klockan är nu runt 15,00 på eftermiddagen. Jag har inte fått igång någon amning alls och det enda jag kan tänka på är att jag vill sova.

bebis
Första bilden på Leo

 

Min första tid som mamma var förjävlig rent ut sagt! Amningen funkade inte alls och alla barnmorskor var på mig hela tiden. Dom skulle trycka på mina bröst och det skulle förklaras om och om igen hur man skulle göra. Jag kände mig totalt värdelös. Jag ångrar så att jag hade sagt att jag ville amma för hela min första tid med min bebis blev förstörd. Leo gick ner i vikt och tappade all färg. Jag var så trött och så ledsen så jag ville bara hoppa ut genom fönstret på BB och dö. Jag bara grät och Henrik bara skrek. Frustration utan dess like! Tillslut kom dom med pumpen så fick jag pumpa ut och mata honom med en liten slang som vi tejpade fast på lillfingret så han skulle lära sig suga ordentligt. Då äntligen åt han och man visste att han fick i sig tillräckligt. Jag undrar bara varför dom inte kom in med den tidigare? Det här var 2 dygn efter att han föddes. Jag skulle haft en mycket lyckligare tid med min bebis om pumpen slängts fram direkt.

Jag hade en jättedålig första tid med mitt barn. Jag kunde inte riktigt njuta och knyta an till Leo innan vi var hemma och jag fick igång amningen ifred. Nu ammade jag bara Leo i 3 månader eftersom det gav mig sådan ångest. Allt blev förstört från början kändes det som. Men jag kämpade i 3 hela månader och sen fick det vara nog. Det kan komma en mer detaljerad berättelse kring amningen senare. 

Hoppas ni orkade läsa allt och har ni frågor så svarar jag så gärna.

Massa kärlek till er som läser!

 

Ett planerat kejsarsnitt

Jag delar upp historien i två delar.

Första delen.

NÄR VI TVÅ SKULLE BLI TRE.

Jag var 21 och ett halvt år gammal. Det var september 2010. Jag hade precis haft min inflyttningsfest i Henriks lägenhet som nu också var min. Vi hade träffats i 3 månader och bestämt oss för att flytta ihop. Jag var ändå där varje dag. Vi satt ihop, jag och Henrik, redan från första början. Ingen ville vara utan den andre. Vi gick ihop på alla fester vare sig båda var bjudna eller ej ;) Vi var äckligt nykära. Jag har aldrig varit så kär i en kille innan. Han var spännande och otroligt snygg (det är han fortfarande). Vi hade alltid roligt ihop! Vi hade också väldigt roligt ihop med varandras kompisar och det var viktigt för mig. Allt var perfekt! Det fanns ett enda litet hinder mellan oss. ÅLDERSSKILLNADEN. Henrik är 10 år äldre än mig. Det var inte jättelätt att presentera honom för mamma och pappa. Jag var mest nervös för vad pappa skulle säga faktiskt. Han var alltså över 30 och jag bara i början av tjugoårsåldern. Rätt stor skillnad vart man befinner sig i livet men vi var ändå så lika. Mamma och pappa tog allt jättebra. Dom såg nog direkt att vi hörde ihop och att he was the one ♥  

Tillbaka till veckan efter inflyttningsfesten. Jag började känna mig sjuk. Jag var hemma från jobbet. Var helt slut och mina bröst ömmade som aldrig förr. Kunde inte ha på mig min BH. Kissade oftare och hade ont i huvudet. Jag tänkte att det kanske kunde vara så att jag var gravid. Ja sa det till Henrik direkt. Vi googlade och överallt stod det att jag hade alla symptom på graviditet. Jag blev både glad och livrädd. Det var egentligen 2 dagar kvar till jag skulle ha min mens. Köpte ett test på onsdagen (mensen skulle komma på fredagen den veckan) men det visade negativt. Jag var bestämd hela tiden och sa att jag tror ändå att jag är gravid, man känner det på sig på något sjukt sätt. Vi diskuterade mycket hur vi skulle göra. Jag var klar från början att jag ville behålla barnet. Jag hade gjort en abort tidigare och ville aldrig bli av med ett barn till. Man kanske inte får någon mer chans liksom. Dagarna gick och fredagen kom men inte mensen. På lördagsmorgonen gick vi och köpte ett nytt test. Det visade positivt direkt. Ganska svagt men man såg ett plus. Vi hade nu bestämt oss tillsammans, VI GÖR DET. Jag skulle bli mamma och Henrik skulle bli pappa och vi skulle fixa det tillsammans. UNDERBART!

Nykära, Nyihopflyttade och nygravida. Förklara detta för föräldrarna var också jobbigt. Inte för mamma men för pappa. Tog lång tid innan jag sa det till pappa. Jag sa det inte heller direkt, jag väntade så länge så att han såg det själv! Dom visade inget annat än lycka för våran skull och dom skulle ju bli mormor och morfar för första gången. Mysigt.

Jag var först bland kompisarna med att föröka mig så jag hade ingen att rådfråga förutom mamma. Man får en helt ny relation till sin mamma när man själv ska bli mamma. Jag tror dom flesta känner igen sig här. Jag ville höra varenda råd och tips hon kunde ge mig. Det var mer än välkommet! Jag kan avslöja att min mamma gjorde också kejsarsnitt när hon skulle få mig.

Graviditeten flöt på bra i början. Jag mådde inte illa och var fortfarande rätt pigg och så. Det som var värst var alla lukter. Jag tyckte allt luktade illa. Henrik luktade så jävla illa så kunde knappt sova jämte honom. Det gjorde faktiskt så att vi gled isär en hel del. Man gick från massa mys där man höll om varandra, kramades och pussades hela tiden till att istället försöka vara så långt ifrån varandra som möjligt både i soffan när man skulle kolla film och i sängen när man skulle sova. Jobbigt. Det höll i sig länge med. Vid vecka 25 började jag få otroligt ont i bäckenet och höfterna. Jag blev otroligt stel. Kändes som alla ben i bäckenet och höfterna hade massa sprickor i sig. Kvittade vad jag gjorde eller hur jag satt eller låg så gjorde det ont. FOGLOSSNING. För mig kändes min foglossning så här. Verkar som det kan vara olika för alla. Jag vet inte.

Foglossnigen gjorde så att jag inte kunde röra mig lika mycket och istället åt jag. Jag åt som aldrig förr. Jag blev så otroligt stor så ni fattar inte! Barnmorskan som vi gick till kommenterade inte viktuppgången mer än att det är normalt att en del går upp mycket men jag visste att jag gick upp otroligt mycket mer än normalt. Det var all skitmat och allt godis! 30 kg gick jag upp totalt med Leo. Det är väldigt mycket.

Jag kände att jobbet blev för tungt och att jag behövde gå hem med graviditetspenning. Leo var beräknad till 31 maj 2011 och jag gick hem från jobbet den 2 april det året. Denna lediga tid spenderade jag mest i sängen. Jag kunde knappt ta mig upp ur sängen utan hjälp. Fick kämpa mig upp för att gå på toaletten liksom.

Jag var aldrig direkt rädd för förlossningen. Jag var inställd på att föda vanligt och hade läst mycket. Både böcker och på nätet. Försökt förbereda mig så gott jag kunde på en vanlig förlossning. Det gör man ju ganska tidigt. Man vet ju att ungen ska ut liksom, hur ont det än gör så ska den ut. Alla andra kvinnor har ju klarat det så varför skulle inte jag? Så gick mina tankar direkt när jag verkligen började fatta att jag faktiskt bar på ett barn i min kropp. 

I vecka 32-33 någon gång (kommer inte ihåg exakt) så kände jag hur ont jag fick i magen. Att bebisen håller på med något brutalt obehagligt där inne. Jag satt i soffan med en vän och jag bad henne kolla på min mage. Hon fick panik. Alltså huvudet stack ut på ena sidan och fötterna på andra! Det gjorde så jävla ont. Som tur var gick det över då hans huvud hamnade längre upp och tryckte sen mot revbenen. Inte skönt alls men definitivt skönare än att ha en hel bebis på tvären. Där satt han nu, i sätesbjudning. Hoppet om att han skulle vända sig försvann inte. Jag tänkte hela tiden - Han vänder sig nog snart... 

I vecka 35 sa våran barnmorska att vi får börja tänka på ett vändningsförsök. Jag hade hört talas om det och att det skulle vara hemskt. Jag googlade lite men läste inga skräckhistorier direkt utan kände väl bara att vi inte har något annat val än att försöka vända honom. Vi planerade in ett vändningsförsök i vecka 37. Vi åkte upp till förlossningen och jag visste inte direkt vad som väntade mig utan lät barnmorskorna och läkaren sköta det hela. Alltså det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv! Den smärtan när läkaren ska försöka gräva upp bebisens rumpa ur mitt bäcken var FÖRJÄVLIG! Jag svimmade efteråt. ALDRIG MER! När jag var okej och mådde bra igen så bokades kejsarsnittet in. Den 24 maj klockan 07:00 år 2011 skulle jag befinna mig uppe på förlossningen för att skäras upp på ett operationsbord och bli mamma.

FORTSÄTTNING FÖLJER...

 

Upp